recensioner

Från Cornelissällskapets hemsida 2006

"Jens Gustavson från Brunflo tog publiken med storm. Applåderna ville aldrig ta slut."

Gun Hemström

Länstidningen, Östersund 2005 (augusti)

"Hårda och mjuka visor"

Enorm uppskattning fick trubaduren Jens Gustavson i Gåxjö Bygdegård. Inte ett ord eller nyans från hans läppar och gitarr undgick publiken under den dryga timme han bjöd på egna och andras visor. Bygdegårdens café var perfekt inramning med familjär och extremt mottaglig stämning. Miljön och publiken inspirerade Gustavson som allteftersom glömde bort skadade fingrar och briljerade med storspel på gitarren.

I sin stil är han påverkad av Cornelis. Började med "Fredrik Åkare". Svängde fin gjorde den ovanligare "Samba-liten"

Hans egna visor har suveräna texter. Höjdare var "Skellefteåängeln" och "Tango Kärlekens Hus". Utlämnande småerotiska texter med förmåga att beröra. Särskilt den sistnämnda med varierat komp och melodi.

Melodierna i många av hans sånger är annars mer anonyma och tidstypiska. De matchar inte riktigt texternas nivå. Det gällde "Trubadurens cynism", "Camilla på vårpromenad" och "Vårkråkor". Smårockig var "Mona Lisas ögon".

Gustavson största hit, som varit på "Kanske på svensktoppen" är "Porten till helvetet". Kul låt med omvänd straffskala. Budskapet uppskattades ljudligt.
Publiken ville inte släppa Gustavson trots utsikter till öl och mat efteråt.

Bernt Carlsson

Länstidningen, Östersund 2005 (januari)

Jens Gustavson trollband med begåvade texter

Intimt och personligt var det i går på Länsbiblioteket där trubaduren Jens Gustavson inledde vårens LT-Jazz. Med begåvade texter och till flödande gitarrkomp trollband han publiken med sin sonora baryton. Han har betecknats som en modern Cornelis och det stämmer på många sätt. Texterna är vardagsfilosofiska och utlämnande. Gitarrkompet suveränt och musikantiskt.

- Jag har inte tagit några gitarrlektioner, erkänner han, Det har kommit av sig själv till mina texter.
Resultatet är ett synnerligen fritt och effektivt komp som i många visor ersätter en hel liten kompgrupp. Tydlig text. Gårdagens framträdande var helt akustiskt.
- Jag måste jobba med förstärkning ibland men undviker det så ofta jag kan. Man kan nyansera på helt annat vis utan.

Jens Gustavson är egentligen attributmakare och arbetar mest inom teatern.
- Jag jobbar med scenografi och attribut vid teateruppsättningar. Också en del bildkonst. Musiken och visorna är en mindre del av min utkomst.
Den kan stiga. Hans texter har djup och flyt och överraskande bilder. Naturligt språk som kläs med melodi och rytm. Smyckat med rim.

...jag lutar mej tillbaka nöjd och arbetslös - när fan blir gammal blir han religiös..
"När fan blir gammal" handlar om att han inte har så mycket att göra. Vi är ju så duktiga att ordna vårt eget helvete.

...med utslaget hår och heta lår, som stungen av en huggorm föll jag rakt i hennes virkade sjal..
Det handlade mycket om gamla förhållanden. Också brev till statsministern med lösning på ålderspyramiden. "Balladen om världens lön".

-...kör fram vin i stora sjöar...de vackraste kvinnor står och köar...
Så blir helvetet för den som festat hela livet och egentligen bara längtar efter en lugn vrå.

En begåvad text och musikmakare med skärskådande blick för samtiden.

Bernt Carlsson

Länstidningen, Östersund 2003

Det är välbalanserat, behagligt och oerhört suggestivt.
Jens Gustavsons visprojekt borde få upplevas av fler.

Jens Gustavson, känd frontfigur i östersundsbandet Andras Ungar, hade i slutet av 1990-talet en idé om att plocka in nya musiker i ett ambulerande band - musiker som passade för just de specifika konsert-
förutsättningarna och låtmaterialet.

Först i höstas blev det verklighet då Jens Gustavsons Visprojekt premiärspelade på Ett rum och kök i Östersund.

I lördags genomförde de sin andra spelning på Korpens öga i Jormvattnet. Ett trettiotal Jorm- och Blåsjöbor hade möjligheten att se en ny konstellation musiker växa fram; ett tight och välbalanserat gäng musiker som hittat helt rätt. Och det är till stor del Olov Roos och hans cello som bidrar till den behagligt suggestiva stämningen.

Visserligen skulle materialet bli mycket mindre fylligt utan John Malander (keyboard), Håkan Pettersson (bas) och Fredrik Mårtensson (elgitarr/steelgitarr), men cellon och Jens Gustavsons lite grovhuggna röst får låtar som "Du och jag", "Medusas flotte" och "Mona-Lisa och vita döden" att växa enormt.

Jens Gustavson säger att det finns idéer på att föreviga musiken på en skiva så småningom. Vi får hoppas att han gör verklighet av planerna.

Lasse Ljungmark

Östersundsposten 2003

Östersunds bidrag till vismusikens högre skola, Jens Gustavson, intog Hovscenen ensam med sin gitarr.

-Första gången jag sitter ensam på en festivalscen, berättade han, eftersom han annars brukar ha stöd av bandet Andras Ungar.

Men när han sätter igång blir det tydligt att ingen mer hade fått plats på denna lilla scen, för hans röst tar upp all plats den kan få. Och det är verkligen en perfekt scen för ett stycke kvalificerad visa, som inte gör någon som håller Cornelis Vreeswijk och Lars Demian högt, besviken.

Det är otrohet, fylleri och misär i texterna, där Mona-Lisa är den återkommande karaktären. När solen mellan de nyutslagna björkarna når fram till uteserveringen kommer känslan av sommarkvällar obevekligen över en.

Henrik Perälä

Gefle Dagblad 2002

Den bästa visan skrivs av människor som kan konsten att undvika klichéer utan krångla till det.

Jens Gustavson är en av dessa. Hans texter är enkla, ibland på gränsen till det banala, men samtidigt genialiska. Han använder sig av klassiska teman som bakfylla, dryckesvisor och så vidare men gör det på ett väldigt eget sätt.

Det originella på Motnot förstärks av att klezmergruppen Sabbat hela veckan medverkar på tre av spåren. Kombinationen av Jens Gustavson & Andras Ungars visa blandat med klezmer är en mycket lyckad kombination. Det är också desssa tre låtar som är skivans höjdpunkter.

Garmarnas sångerska Emma Härdelin körar på några av låtarna, men eftersom det bara är körsång så märks hon inte så mycket. Den här skivan visar tydligt att Jens Gustavson har förstått hur modern svensk visa ska tillverkas. Förhoppningsvis kan vi se fram emot ett fortsatt samarbete med Sabbat hela veckan även i fortsättningen.

Andreas Jacobsson

Dagbladet, Sundsvall 2002

Jag har förmånen att ha hört Jens Gustavson & Andras Ungar tidigare, för en sisådär tre år sedan i Östersund.

Sedan dess har det hänt en del och nu kommer den officiella skivdebuten. Inte för att de här killarna inta har gjort skivor tidigare, de har nämligen två egenproducerade alster bakom sig.
Men nu är det alltså på riktigt. Skivan sägs vara en reaktion på det "allt ytligare musikklimatet". Hälsosamt med andra ord.

Jens Gustavson skriver inga vackra, finstämda ballader att waila sönder. Inte heller kitchiga poppasticher eller riviga schlagers. Jens Gustavson skriver verklighetstrogna visor, somliga mad bluesgung somliga med rockdriv. Han skriver om hur jävligt det kan vara och han skriver om kroglivet, kvällen innan och dan efter och han skriver om kärlek och lust.
Jens Gustavson och Andras Ungar har hämtat kraft ur den jamtska myllan, de gör musik om det som händer dem där, deras vardag. Och det som händer dem där händer också oss här.

Det går inte att sticka under stol med att det här påminner en hel del om Stefan Sundström och även Lars Winnerbäck. Den svenska vistraditionen känns igen.
Att Jens Gustavson också har sina återkommande personer, här möter vi återigen Mona-Lisa, 24 år, gör att det är lätt att dra paralleller.

De låtar som fastnar hos mig är de där Jens Gustavson & Andras Ungar möter klezmerbandet Sabbath hela veckan. "Porten till helvetet", "Ge mig en öl" och "Tango i kärlekens hus".
Mustigt och svängigt och helt klart värt att lyssna en extra gång på. När dessutom Emma Härdelin lånar ut sin röst till kör blir det extra tjusigt då hennes stämma skiljer sig från Gustavsons mörkare, ibland pratiga som i "Mona-Lisa blir aldrig gammal".

Till sist återstår bara att hoppas på att "ungarna" gör ett spelstopp i våra trakter så att vi får uppleva det här live också.

Mona Hallén